Teater, kultur, kommun och cash

Nu verkar det som Arbetarteatern i Ludvika (Teaterslaget) äntligen har kommit till rätta i sitt nya teaterhus. Och ett teaterhus är väl vad varje liten scenkonstförening drömmer om, tänker jag mig.

Vi i Teaterpärlan har haft våra problem, för alla vill ju ha en bit av kakan, så att säga. Från början huserade föreningen i Capellet i Söderbärke. Men efter publiksuccén "Ståndspersoner och högfärdsfasoner" (med extra insatta föreställningar) under sommaren 2007 valde föreningen och Capellet att gå skilda vägar. Anledningen var ganska enkel; det kostade mer än det smakade, och en stor del av de pengar som spelades in under den sommaren såg teaterföreningen aldrig till.

Det är ju inte så att vi spelar teater för att tjäna pengar. Vi spelar teater för att vi tycker om det. Men någonstans måste det komma in pengar, och inte bara rinna iväg i olika omkostnader.

Sedan dess har vi hållt till i Söderbärkes Folkets Hus. Det är rymligt, och vi har fått lov att ha en del av vår garderob på scenen. Men även det kostar, inte bara pengar utan även arbete. Inför sommarens föreställning har vi burit de röda kulisserna fram och tillbaks flertalet gånger eftersom vi inte är de enda som använder Folkets Hus. Och under våren insåg vi att vi inte ens hade tillräckligt med pengar i kassan för att kunna bekosta hyran för repetitionstillfällena vi hade bokat in. Och nu när sommaren är slut måste vi hitta någonstans att förvara kulisserna, över vintern.

Drömmen är naturligtvis en plats att vara på jämt. En plats med ordentligt utrymme för kostymer och scenografi. Med ett litet kök. Kanske ett rum tillräckligt stort för att bygga upp en scen. Tänk att få ha en egen plats där kulisserna kunde få vara kvar. Och som inte kostade så satans mycket.

Jag tänker på kommunen. Vår förening tillför något i kommunen, men just nu känns det inte som vi får särskilt mycket tillbaks. Kanske är det vi som har fel inställning, inte pratar med rätt personer osv, men det känns som att Smedjebackens kommun borde vara stolta över oss, och hjälpa oss fortsätta finnas till. Det är så mycket gnäll över att det inte händer något på landsbygden. I små städer snackas det alltid om att det är så tråkigt. Men vi finns. Vi händer. Apropå ingenting.