en nyans

Ibland är det så väldigt lite som behövs. En nyans, en spår av något i rösten...

Av någon anledning har jag tagit på mig ansvaret för reklam och press, trots att jag hatar att prata i telefon. Idag har jag ringt två samtal, till två olika tidningar.

Under det ena samtalet hann jag knappt prata till punkt, och jag blev bemött på ett ganska nonchalant sätt, inte ens när jag berättade om sommarens föreställning fick jag någon vidare respons, och när jag lade på luren kände jag mig väldigt besviken och avfärdad.

Under det andra samtalet blev jag lyssnad på, och trots att personen i fråga satt upptagen i möte tog hon sig tid för mig, och hjälpte mig. När jag lade på luren kände jag mig hörd, och glad.

Nu får vi se vad det ger för resultat. Om jag får som jag vill så leder det andra samtalet till att teaterbloggen flyttar ännu en gång, men denna gång till ett forum med fler läsare; nämligen till en av våra lokaltidningar.

Vilken av de två tidningarna som var trevligast kan ni ju fundera på... ;)

Kampen om silvret

Efter lite mer än tio år kommer teaterföreställningen "Kampen om silvret" att läggas ner. Det var ett historiskt spel som handlade om en del av de händelser som faktiskt utspelade sig vid Stollbergs gruvor. Och fastän det spelades under en helg varje sommar i över tio år så måste jag erkänna att jag inte har sett spelet en enda gång.

Teaterpärlan kan stolt meddela att vi blivit tillfrågade av Väster Silvbergs Vänner om vi har lust att sätta upp något slags föreställning där i sommar.

En söndag, för inte så länge sedan, träffades vi för ett första inledande möte. Det var två representanter för vänföreningen och tre från pärlan; Totta, Curre och jag. Vi bjöds på kaffe och sockerkaka inne i den lilla gruvstugan (Ja, kaffe kokat över en öppen eld smakar fantastiskt gott, speciellt om man är lite frusen av sig), och fick en historisk introduktion till gruvorna. Efter den stunden gick vi på rundvandring i området, och kikade på möjliga spelplatser.

Jag har länge haft en idé i huvudet, om en föreställning som inkluderar folktro och sagor på något sätt. En föreställning som man kan skratta åt, men som också kan skicka ett par kalla kårar längs ryggraden. Och gruvområdets mytologi passar utmärkt för det, sceneriet är ju fantastiskt, och det är inte svårt att föreställa sig varför historier som den om "gruvfrun" uppstod på en plats som i gruvorna.

Men än så länge ligger allt på planeringsstadiet. Jag har fått en lunta med information att läsa, och har börjat skissa lite löst på ett manus. Mer info kommer så fort vi har någon. ;)

Is this town big enough?

Med anledning av den publicerade artikeln i tidningen gällande den nya "skapandegruppen" i Söderbärke skriver jag nu det här.

Vi är en liten förening med ett fåtal medlemmar, och ett varierande antal skådespelare (mellan 6-8 per föreställning). Vid flera tillfällen har vi försökt göra folk uppmärksamma på att vi finns, och att alla är välkomna att delta. Det gäller verkligen alla. Vi välkomnar inte bara skådespelare, utan även människor som vill arbeta bakom scenen med kulisser, kostym, smink, scenografi, och vi har även efterlyst musiker som är villiga att samarbeta med oss. Men intresset har varit dåligt.

Till den 11/12 har vi planerat en ”teatergröt”, liknande den vi hade förra året. Det innebär att vi serverar en föreställning av sammanfogade sketcher (specialskrivna för just Teaterpärlan) tillsammans med risgrynsgröt och skinksmörgåsar. Vi har i tre års tid efterlyst människor som vill hjälpa till att sätta ihop en revy, men eftersom vi inte fått någon respons har vi istället valt att spela den här sortens ”minirevy”.

Trots att vi inte är många så är planerna stora, inför sommaren arbetar vi tillsammans med Västra Silvbergs Vänner vid Stollberget, då ”Kampen om silvret” är avvecklat. Vi har även planer på barnteater, fler komedier och även en del drama. Eftersom jag skriver manus (och det även finns fler litterära begåvningar i föreningen) har vi möjlighet att anpassa de pjäser vi skriver, så ingen behöver någonsin vara sysslolös. Med andra ord har vi gott om plats för alla som vill syssla med teater!

Under föreningens första år spelades en komedi i Capellet, det blev en publiksuccé och flera föreställningar var utsålda. Trots detta har föreningen bokstavligt talat levt ur hand i mun, och det var delvis därför vi valde att avbryta samarbetet med Carina på Capellet.

Om jag som person, och inte som föreningsrepresentant, skulle rekommendera något, så skulle jag ändå rekommendera att den som är intresserad av teater vänder sig till en förening med erfarenhet. I Teaterpärlan finns Leonard Ljungdahl som konstnärlig ledare, och han har månårig erfarenhet av att arbeta med teater. I föreningen finns också regissör Liselotte Bertilsson, som har teaterutbildning från gymnasiet. Men alla är ju olika, och för en del personer kanske det passar bättre att arbeta fritt, utan möjlighet till den respons det ger att arbeta tillsammans med människor som strävar mot ett gemensamt mål.

Huvudsaken är ju att det ska vara roligt att spela teater! Vi önskar Carina och Capellet lycka till.

TEATERGRÖTEN

Jag håller på att skriva manus till årets teatergröt som går av stapeln den 11 december. Nu kanske du som ovan Teaterpärla undrar vad det handlar om? Jo, det är alltså en föreställning innehållandes skratt och många sketcher, som avslutas med tomtegröt och skinkmackor till alla!

I år får vi skratta åt tomten, Jesus, förförelsekonster på dansgolvet, hallon, samt en och annan sverigedemokrat. Jag lovar att du inte vill missa det här.

Mer info kommer inom kort...

Mikael Rosenberg, en duktig fotograf

När vi spelade årets sommarföreställning i smedjebacken, inne i gamla meken, var min goda vän Hanna där med sin pojkvän Mikael. Han knäppte lite bilder, och tre av dem hamnade på hans blogg. Han är väldigt duktig, och det är synd att Teaterslaget i Ludvika norpade honom först.

Kolla bara in den här bilden av Sara, den är ju helt fantastiskt vacker!

Teater, kultur, kommun och cash

Nu verkar det som Arbetarteatern i Ludvika (Teaterslaget) äntligen har kommit till rätta i sitt nya teaterhus. Och ett teaterhus är väl vad varje liten scenkonstförening drömmer om, tänker jag mig.

Vi i Teaterpärlan har haft våra problem, för alla vill ju ha en bit av kakan, så att säga. Från början huserade föreningen i Capellet i Söderbärke. Men efter publiksuccén "Ståndspersoner och högfärdsfasoner" (med extra insatta föreställningar) under sommaren 2007 valde föreningen och Capellet att gå skilda vägar. Anledningen var ganska enkel; det kostade mer än det smakade, och en stor del av de pengar som spelades in under den sommaren såg teaterföreningen aldrig till.

Det är ju inte så att vi spelar teater för att tjäna pengar. Vi spelar teater för att vi tycker om det. Men någonstans måste det komma in pengar, och inte bara rinna iväg i olika omkostnader.

Sedan dess har vi hållt till i Söderbärkes Folkets Hus. Det är rymligt, och vi har fått lov att ha en del av vår garderob på scenen. Men även det kostar, inte bara pengar utan även arbete. Inför sommarens föreställning har vi burit de röda kulisserna fram och tillbaks flertalet gånger eftersom vi inte är de enda som använder Folkets Hus. Och under våren insåg vi att vi inte ens hade tillräckligt med pengar i kassan för att kunna bekosta hyran för repetitionstillfällena vi hade bokat in. Och nu när sommaren är slut måste vi hitta någonstans att förvara kulisserna, över vintern.

Drömmen är naturligtvis en plats att vara på jämt. En plats med ordentligt utrymme för kostymer och scenografi. Med ett litet kök. Kanske ett rum tillräckligt stort för att bygga upp en scen. Tänk att få ha en egen plats där kulisserna kunde få vara kvar. Och som inte kostade så satans mycket.

Jag tänker på kommunen. Vår förening tillför något i kommunen, men just nu känns det inte som vi får särskilt mycket tillbaks. Kanske är det vi som har fel inställning, inte pratar med rätt personer osv, men det känns som att Smedjebackens kommun borde vara stolta över oss, och hjälpa oss fortsätta finnas till. Det är så mycket gnäll över att det inte händer något på landsbygden. I små städer snackas det alltid om att det är så tråkigt. Men vi finns. Vi händer. Apropå ingenting.