Ibland är det så väldigt lite som behövs. En nyans, en spår av något i rösten...Av någon anledning har jag tagit på mig ansvaret för reklam och press, trots att jag hatar att prata i telefon. Idag har jag ringt två samtal, till två olika tidningar.
Under det ena samtalet hann jag knappt prata till punkt, och jag blev bemött på ett ganska nonchalant sätt, inte ens när jag berättade om sommarens föreställning fick jag någon vidare respons, och när jag lade på luren kände jag mig väldigt besviken och avfärdad.
Under det andra samtalet blev jag lyssnad på, och trots att personen i fråga satt upptagen i möte tog hon sig tid för mig, och hjälpte mig. När jag lade på luren kände jag mig hörd, och glad.
Nu får vi se vad det ger för resultat. Om jag får som jag vill så leder det andra samtalet till att teaterbloggen flyttar ännu en gång, men denna gång till ett forum med fler läsare; nämligen till en av våra lokaltidningar.
Vilken av de två tidningarna som var trevligast kan ni ju fundera på... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar